Olof Palmes sista promenad

The Last Walk of Olof Palme

(Återanvänd bloggpost, 1 mars 2011.) I dag är det 25 år sen Olof Palme mördades. Jag bestämde mig för att delta i en konstinstallation för att hedra minnet av honom på nåt sätt. Installationen heter The Last Walk of Olof Palme. Man skulle infinna sig på Sveavägen 45 sexton minuter över nån av heltimmarna mellan 12.00 och 23.00 i dag. Sveavägen 45 visade sig vara biografen Grand, där Olof och Lisbeth Palme såg Susanne Ostens film Bröderna Mozart innan Olof mördades. Jag infann mig utanför biografen strax före klockan 19.16.

Jag såg mig omkring och kände mig nervös eftersom jag inte visste hur installationen skulle se ut eller hur den skulle börja. Jag beredde mig på att inte ens hitta den och bli tvungen att åka hem med oförättat ärende. Det hade fått mig att känna mig rätt dum och besviken. Några tjejer kom ut ur biografen och skämtade om att de inte blivit skjutna ännu i alla fall. De fnittrade.
- Tur att vi ska åt andra hållet också.
De gick sin väg bortåt Odenplan.

Då fick jag syn på en kille med en stor plastpåse och ett plakat. Han stod och pratade engelska med en tjej. Jag smög fram och frågade försynt om det var de som var installationen. Det var det, eller han var det. Han heter Jacek Smolicki och han gav oss varsitt par hörlurar och instruerade oss i hur vi skulle använda dem. Ett äldre par stannade till och frågade nyfiket vad vi gjorde. Jag förklarade på svenska. Kvinnan drog iväg, men mannen dröjde lite och sa sen att han var med oss i tanken. Prick 19.16 satte vi på våra MP3-spelare och började promenera.Vi promenerade Olof Palmes sista promenad. Ur lurarna strömmade en ödesmättad symfoni som komponerats utifrån GPS-data som konstnären samlat från precis den här platsen.

Vi gick tysta och lyssnade. Det var kallt och mörkt. Jag blev märkligt berörd. Musiken gjorde att jag kände mig helt närvarande i det faktum att jag gick i Olof Palmes sista fotspår. Jag tänkte på honom och på Lisbeth Palme när de gick här sent på kvällen den 28 februari 1986. På att de kanske pratade om filmen, på att de inte visste vad som snart, snart skulle hända. På att jag inte heller vet vad som snart, snart ska hända.Vi promenerade förbi Adolf Fredriks kyrkogård där Olof Palme är begravd. Det var sorgligt stämningsfullt och jag var nära att börja gråta. Tårarna hängde i ögonvrårna. Jag tänkte på sportlovet på landet hos mamma den första mars 1986, hur jag vaknade och lyssnade på radio i sängen. På nyheterna sa de att Olof Palme var död, att han hade blivit mördad. Jag tänkte att det måste vara ett skämt. Det kunde bara inte vara sant, men det var sant.

Vi korsade Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, precis som Olof och Lisbeth Palme gjorde. Hötorgets tunnelbaneskylt lyste vit framför oss. Sist passerade vi den nu flyttade konstnärsbutiken Kreatimas igentejpade skyltfönster. Butiken hette väl Dekorima på den tiden om jag inte minns fel. Framför oss på trottoaren tronade en stor hög med blommor, mest röda rosor, och gravljus. Nu gick det inte att hejda gråten. Jag stod med symfonin i öronen, rosenberget framför mig, mina medpromenadare bredvid mig och tårar i hela ansiktet. Det är så sorgligt att Olof Palme är död.

Sen pratade vi lite om Olof Palme och konstnären sa att han träffat många galningar under dagen, många med egna mordteorier och sånt. Han intervjuade oss om hur vi upplevt promenaden och vad vi hade tänkt på. Han tackade oss flera gånger för att vi varit med. Jag tackade honom, för jag är verkligen glad att jag deltog. Han hjälpte mig att hedra nångonting som var viktigt för mig att hedra när jag inte själv hade kommit på nåt sätt att göra det. Jag gick Olof Palmes sista promenad.

STINA H

Tags: installation, Olof Palme

Snart 2011 och fortfarande ingen cyberpunk

Det är så här jag föreställde mig att 2010 skulle se ut. Hur länge ska man behöva vänta egentligen? Vågar man hoppas på 2011?

JONAS L

Ung och bortskämd – inte så enkelt som det låter

På Dagens arena går i dag att läsa reportaget “Jag dricker brännvin och på måndag är demonerna borta”. Det är väldigt bra och handlar om psykisk ohälsa bland unga män. I reportagets första stycke går följande att läsa:

“Vi känner till bilden av honom. Den unge mannen som mår skit. Som i slutändan kommer att ta livet av sig. Han har precis passerat 20-årsstrecket. Det är damm och svett, datorspel och isolering. Självhat och hat mot omvärlden. Denna korta skiss är typbeskrivningen för de unga män vars psykiska ohälsa växer. Men bortom beskrivningar och olika epitet som ringar in den ångestfyllda mannen tycks den växande ohälsan handla om ensamhet.”

Växla över till premiäravsnittet av SVT:s nya dokusåpasatsning “Ung & bortskämd”. Det handlar om en brokig skara unga vuxna vars gemensamma problem är att de ännu inte lyckats ta steget in i vuxenlivet. De har så kallade “curlingföräldrar”, som fortfarande tvättar, städar och lagar mat åt dem, trots att de flesta av dem passerat 20-strecket. Somliga får också allt de pekar på. Några har även synts i andra dokusåpasammanhang.

Till skillnad från många andra dokusåpaproduktioner har “Ung & bortskämd” ett budskap. Deltagarna ska, genom att tvingas arbeta och sköta hushållssysslor, lära sig att klara sig själva. Det är ett format som tycks ha gått hem. De preliminära tittarsiffran är 1 277 000, i runda slängar ungefär lika mycket som tittarsuccén “Här är ditt liv” och går också att jämföra med “Paradise hotels” 155 000 tittare eller “Ullareds” 730 000. Och det på en måndagskväll. Exponeringen av deltagarna är med andra ord enorma.

I första avsnittet får vi en lättsam presentation av deltagarna. Det krävs inget geni för att snabbt genomskåda de dramaturgiskt konstruerade vardagssituationerna hemma hos de olika ungdomarna. Alla är utåtriktade personer med smak för mode, krogliv och shopping. De lever en lättsam tillvaro och bakom dem står städande föräldrar med olika grader av självinsikt. Där kunde premisserna ha varit klara, om det inte hade varit för en person – Jerry.

Att pressa in Jerry i samma mall som de andra går inte. Så här beskrivs Jerry på SVT:s sajt:

“Jerry bor i en egen lägenhet som mamma kommer och städar. Skulle hon inte göra det så skulle lägenheten vara en svinstia eftersom Jerry själv inte bryr sig om att det är skitigt. Hon tvättar åt honom också och förser honom med matlådor. Jerry äter gärna maten kall direkt ur lådan för att slippa besvär med microvågsugn och disk. Dagarna spenderar han vid datorn.”

Jerry sitter i sin omöblerade lägenhet (det finns knappt en tavla på väggarna) och spelar dator- och tv-spel hela dagarna. Han äter kall ärtsoppa direkt ur en konservburk och lever sitt liv i den digitala verkligheten. Väl i huset har han svårt att komma in i gruppen, han är tystlåten och tycks snabbt hamna utanför. De andra är utåtagerande och vana att ta plats, mycket plats, medan Jerry är raka motsatsen. Han försöker göra sitt bästa, men är i sin egen tankevärld och har svårt att samarbeta med de andra.

I slutet av första avsnittet ska gruppen föräldrar bestämma vem av de deltagande barnen som ska röstas ut. Kvar blev två tjejer, som i princip smitit från varenda arbetsuppgift, och Jerry. En av tjejerna blev hemskickade. Efteråt får man se ett klipp där Jerrys mamma säger vädjande till sin son:

“Jag tycker att du har varit jätteduktig, men jag har en sak att påpeka. Var lite mer framträdande. Du är så tystlåten.”

Det märks att det är med en viss desperation hon säger detta. Sannolikt tycker hon inte att hennes son är hopplöst bortskämd. Hon är orolig för sin sons psykiska hälsa och av hans ensamhet. Kanske tänkte hon att sonens medverkan i ett sånt här program, där han tvingas leva med andra unga, kanske skulle hjälpa sonen att få tillbaka sitt självförtroende (om det någonsin funnits där) och våga ta nästa steg ut i vuxenlivet. Ensamhet har en nedbrytande effekt, och hennes oro går inte att ta miste på. Jerry är också ledsen. Han har gjort sitt bästa men förstår att han har problem med det sociala. Problemet är att han inte vet hur han ska lösa situationen, i synnerhet inte i ett hus med så många människor som är vana att ta allt utrymme.

Man blir ju orolig för Jerry. Om han blir hemskickad i nästa program, hur påverkar ett sånt “misslyckande” hans redan uppenbara depression? Och en sista fråga: På vilket sätt kan statliga Sveriges television motivera att placera en person som Jerry i en sådan dokusåpa, och samtidigt medvetet förenkla problematiken kring hans (och många, många liknande personers) livssituation? Handlar det bara om tittarsiffror?

JONAS L

Stråkar under ytan

Om fyra år, 2015 är den äntligen här; Hajen 19. En hel värld håller andan i väntan på att den stora hajen, i det stora blå, ska göra badvattnen osäkra igen. Onekligen måste produktionstaktens tempo skruvas upp något. De senaste årens utgivningstakt håller inte alls med tanke på att Jaws: The Revenge är snart ett kvartssekel gammal.

Men vi kan ju alltid ta oss friheten att spekulera. Låt oss blicka framåt och se hur serien ska pressa fram 15 filmer till genom att jämföra med andra filmseriers livscykler.

Jaws V

Utflykten till Söderhavet i Jaws: The Revenge var ingen hit. Dags att återvända till rötterna där allt en gång började, Amity Island. Tiden verkar ha stått stilla i den lilla staden som inte återhämtat efter tidigare filmers turistkatastrofer. Näringslivet är på fallrepet och de få invånare som är kvar vill inget annat än att ta sig ur diskbänksmisären.

Men så en vacker dag tänds ett hoppets ljus. En snorrik magnat, Steven William III, öppnar upp ett exklusivt spa/resort/undervattensmuseum och turisterna (unga och buffade dudes med deras cheerleader flickvänner, dvs. kalvkött till hajkvarnen) strömmar in på nytt.

Men riktig ondska försvinner aldrig. Den bara vilar… In kommer en ny haj och kalasar loss på de hedonistiska ungdomarna likt en svensk familj på en kinabuffé.

Som ett bevis på att det finns långsiktliga planer för Jaws-märket: I ett sista försök att rädda människoliv sätter en grupp överlevare igång semesteranläggningens självförstörelsemekanism men fängslas i en del av undervattenskomplexet som sakta flyter ner mot botten.

Jaws 6 – The Final Chapter

En direkt uppföljare på del fem. Märk väl att den romerska numreringen är borta och den nödvändiga undertiteln.

Några kilometer utanför Amity Islands kust, och åtskilliga hundra meter under vattenytan, återfinner vi överlevarna från föregående film. Med inspiration hämtad ur Avgrunden är detta en berättelse om den ondska som finns inom oss alla. Istället för att samarbeta och försöka hitta en utväg ur detta undervattensfängelse vänder sig överlevarna mot varandra. Bråk, skrik, pistolhot. Och dörrar som skruvas igen.

Men misströsta ej. En haj simmar sällan ensam. Det visar sig, allteftersom, att det i djupet även lurar en hajfamilj, som törstar efter hämnd på mammahaj (antagonisten i föregående film).

Jaws 6 – The Final Chapter pt. 2 (Jaws 7)

För att hålla biopubliken på halster delas den episka berättelsen upp i två filmer, som har premiär med några månaders mellanrum. Alla försök att få någon logik i numreringen hädanefter är decimerade. Men tappra försök görs ändå, var så säkra.

I ett sidospår får vi följa Steven William III, miljardären ni vet, som även han överlevde Jaws V:s blodbad (även denna gång spelad av Rob Lowe). Han kämpar mot klockan för att försöka rädda överlevarna på havets botten från sig själva, sinande matransoner och de livsfarliga hajarna. Den slutgiltiga striden mot hajarna är episk. Vi snackar DEFCON 5 episk, med exploderande hangarfartyg, undervattens wire-fu samt ett och annat cameoframträdande som får alla Jaws-fanatiker att söla ner sig av upphetsning.

Filmen blir ett bokslut över en epok i Hajen-serien och räds inte att ställa obekväma frågor; Vem är det större monstret, haj eller människa?

Tales of Jaws

Lika delar spinoff som prolog. Vi möter en ung Sam Quint, den väderbitne fiskaren som spelades av Robert Shaw i originalet. Trettio år innan första filmen tar sin början är en osnuten Quint matros på USS Indianapolis. Fartyget har precis levererat Hiroshima-bomben till ön Tinian och på väg hem torpederas Indianapolis av en japansk ubåt och den överlevande besättningen lämnas åt sitt öde ute på öppet vatten. Och där det finns öppet vatten… finns det hajar!

Men Tales of Jaws är inte enbart en film om haj kontra människa. Det är även en berättelse om hur extrema förhållanden kan förändra en man. I berättelsens fokus – förutom hajarna alltså – är vänskapen mellan Quint (porträtterad av Liev Schreiber) och den rullstolsbundne Timmy (Haley Joel Osment). Quint tar Timmy under sina vingar och lovar honom att han kommer att återse sin dövstumma mor. Men ack, ödet kan vara grymt. Ja, ni fattar. Timmy tuggas till kaffeved och Quint förvandlas till världsvan sjöräv på en femöring.

Jaws: Requiem

En sån där apjobbig ”peeeww-det-var-bara-en-dröm… eller?”-skräckis. Jeb Brody, barnbarn till Martin, plågas av drömhajar och hallucinationer. Hajar som förföljer honom, hajar som slukar honom i badkaret, hajar i morgonkaffet, och så vidare. Ingen tror honom när paranoian slutligen blir en del av Jebs personligt. Vänner och familj vänder honom ryggen. Och Jeb hamnar på en öppen anstalt, praktiskt belägen vid en sjö för ännu fler hallucinationsscener och det svårtolkade slutet. ”Var det en hajfena? Eller nä… i en sjö liksom. Eller?”.

Kanske den grisigaste av alla Hajen-filmer. Scenen där Jeb spyr upp en gigantisk vithaj under gruppterapin är i extremaste laget. Flott foto och suggestiva bilder av Hoyt van Hoytema, men skjutmigihuvudet så tråkigt.

J X

Svagast av alla Hajen-filmer, är Redemption en minst sagt krystad historia. Långt in i framtiden är jordens hav så gott som döda. Fiskar och andra havsdjur är i det närmaste mytiska varelser som få har sett. SÅ när en mystisk och blodtörstig varelse gör livet surt för de boende, och turisterna, i New Amity vet man inte riktigt vad man ska ta sig till. Laservapen och cyberkrokar verkar inte riktigt bita på den, av någon märklig anledning. När hajen ifråga sedan muterar med en ubåt vill man bara stänga av.

Shark Wars

Tillbaka på banan, eller nästan i alla fall. Shark Wars utspelar sig i nutid igen och som synes på titeln är hajarna i plural. Vattnen utanför Amity är numera livsfarliga för alla och det blir inte bättre när ett stim blåhajar (följt av ett stim hammarhajar) gör anspråk på att vara i toppen av ekosystemets näringskedja.

…och det blir väl lite väl mycket ”hajveckan på Discovery” av det hela. Budgeten är rejält bantad; ser inte datorhajarna ut som specialeffekter ur Xena är det naturfotografi med dåligt ljus. Sånt var lite charmigt i den första filmen, men känns bara fattigt nästan 40 år senare. Vilket även ensemblen från senare års amerikanska dagsåpor gör. Har Lorenzo Lamas någonsin varit bra?

Jaws: Sharks on a Train

Intet ont anande tågpassagerare faller offer för muterade hajar på ett tåg från Boston till Dallas. Militären har ett finger med i spelet och det visar sig att samtliga hajar – hajormarna som kryper runt på golvet, de luftburna hajsporerna och hajmänniskan – är framtagna i topphemliga laboratorium, från urhajen i del ett.

Just precis. Amerikansk militär har hamstrat hajslamsor från den fisk som sprängdes i första filmen, för att kunna skapa det perfekta vapnet. Dumt så att det står härliga till, men rätt skoj i sin uselhet. Bruce Campbell gör också en välkommen biroll som misslyckad snut med humörsvängningar.

Jaws: The Begining

Dags för en prolog. Året är 1798 och vi får följa de första nybyggarna slå sig ner på Amity Island. Deras planer på att bygga upp sina drömmars fiskesamhälle grusas då vattnen utanför besöks av en utsvulten haj. En brokig skara fiskare ledda av Francis Brody, anfader till de tidigare filmernas Brody-släkt, ger sig av för att göra upp med besten.

Måhända något av en karbonkopia av originalfilmen. Men till filmens försvar kan sägas att det är lika mycket djurskräckis som kostymdrama. En historisk skildring av hur livet såg ut i amerikanska fiskesamhällen vid sekelskiftet mot 1800-talet.

Jaws: Revelations

Det är bara en tidsfråga innan filmserier droppar numreringen helt och festar loss med suffix på bokstaven R. Likaså att desperata manusförfattare försöker förklara hur ett filmmonster kan komma tillbaka gång på gång.

Så, ja. En ny haj är på besök. Badgäster dör. Myndigheter är rådlösa. Men jaha, hajen är en zombie, menar ni? En illasinnad sekt återupplivar den gång efter annan, säger ni? I en handvändning av retroaktiv kontinuitet, är man inne och rotar i föregående filmer. Hepp, man har ju set det knepet förr. Church oh the Sharks motiv är dock ovaligt luddiga. Att det rör sig om en missunnsam grannstad är lite väl tunt, men what-the-hey. Det är inte som om hajens bett hade gör människor till zombies. Det hade ju bara varit för dumt.

Curse of Jaws

Nej, det är inget skämt. Ännu en direkt uppföljare som ställer den fråga vi hoppades skulle förbli obesvarad. Som om en zombiehaj inte var debilt nog måste invånarna på Amity Island nu handskas med zombiesurfare, zombiefiskare och zombiebadvakter också. Mest provocerande är dock inte handlingen utan Michael Caine och Richard Dreyfuss medverkan. Hur tänkte deras agenter där egentligen? Men, å andra sidan; zombies är kul.

John Woo’s Jaws

Avdankad regissör med misslyckad amerikakarriär ger sig an förlegad filmserie som kippar efter andan. Vi går vidare.

Jaws vs. Piranha

Eftersom vi alla någon gång har ställt oss frågan; ”svarta myror mot röda myror i en kamp till döden, vem vinner?” är inte konceptet ”saltvattensfisk möter sötvattensstim” helt främmande. Jag satte mina pengar på hajen men förvånades faktiskt av upplösningen.

Det måste tilläggas att filmen gör hajen en större oförtjänst än pirayorna. Pirayorna var ju redan uppe och flög i film nummer två. Att de nu ställs öga mot öga med ett annat rovdjur är en naturlig fördumning av en serie som tidigt spårade ur. Hajen tog trots allt tre filmer på sig innan den blev riktigt korkad.

Jaws: Deep Killer

Deep Killer började som en helt annan film, utan kopplingar till Hajen-serien. Efter fem år i produktionslimbo hamnade den till slut i händerna på en pigg utgivare som såg potential till snabba pengar. Några mindre manusändringar senare och den kan krystas in i kontinuiteten.

Med andra ord har inte filmen mycket gemensamt med de föregående, eller hajar för den delen heller. Ja, folk dör. Minst sagt. Men inte är det en haj som mumsar upp dem utan en knasig seriemördare som får sina mord att se ut som hajangrepp (med hjälp av bland annat björnfällor).

Långsökt, ja. Men ganska mycket kan förklaras till tonerna av barnramsor i sepiafärgade tillbakablickar. Han [mördaren] var mobbad som barn. Han ritade läskiga teckningar där klasskamrater och föräldrar lemlästades. Han slog ihjäl sin försupne och misshandlande far. Han spenderade sina tonår på en sluten ungdomsanstalt. Nu är han ute i det fria och ska göra upp med sin barndoms demoner.

Jaws (tidigare känd som Jaws 19)

Lika bra att börja om, tänkte man här. Filmen som tidigare var känd som Jaws 19, fick bli en regelrätt nyinspelning av originalet. Rob Zombie regisserar, Jeremy Renner (The Hurt Locker, 28 Veckor Senare) spelar en yngre polischef Brody, Udo Kier är en riktigt obehaglig Quint och Sheri Moon Zombie spelar en kvinnlig Hooper; Mathilda Hooper.

Den som har sett Zombies tidigare remakes av Halloween vet vad det handlar om. Mörkare, skitigare och blodigare. Och självmedvetet filmrefererande. Och det vore bra om han kunde nöjt sig där. Förväntningarna ställs in på det endimensionella konceptet ”haj äter människor”, punkt. Att två tredjedelar ägnas åt huvudkaraktärernas miserabla människoöden är diplomatiskt sagt, bajsnödigt som fan. Vad väljer man liksom helst; En försupens fiskares funderingar eller vithaj på atkinsdiet? Det tidigare har sin tid och plats. Men när en filmtitel översätts till Hajen vill åtminstone jag ta del av det senare.

Jag vet vad ni tänker, och självklart har jag inte glömt det: även hooverborden når ut till butikshyllorna 2015. Personligen ser jag fram emot den mer, än 15 nya Hajen-filmer. SWOOOSH säger det när jag svävar iväg mot solnedgången!

KASPER

Tags: Back to the Future II, Hajen, Hoover Board, jaws, Tillbaka till Framtiden 2

Clowner hälsar på hos Malou – Björn Ranelids oförställda glädje

Den knasiga Clownkvartetten från Stadsteaterns scen i Skärholmen hälsar på hos Malou.

Det tycker författaren Björn Ranelid är roligt.

Faktum är, att döma av Björns ansikte, att dessa clowner troligtvis var det roligaste han någonsin sett. Har ni sett maken till sådan glädje?

Vad vet Björn som vi andra inte vet?

JONAS L

 

Tags: björn ranelid, clown, clownkvartetten, malou, tv4

Det bor en krösus Sork i oss alla

Mitt stora tidsfördriv den senaste veckan har varit “Game dev story”, ett till ytan gulligt och harmlöst litet Iphone-spel med ett enkelt uppdrag. Du ska starta ett spelföretag, och som VD blir din uppgift att rekrytera människor, träna dem, sjösätta projekt och se till att ro dem i land. Inlärningskurvan är tämligen låg och redan vid tredje eller fjärde spelet börjar du köpa licenser till nyanlända konsoler. Du måste börja förutse hur populära dessa konsoler ska bli, hur du når ut till konsumenter i alla åldersgrupper och får dem att förbli trogna företaget.

Snart börjar pengarna att rulla in. Plötsligt sitter du i ett större kontor och några platser gapar tomma. Det är dags att rekrytera igen. Men den här gången väljer du bort din personals kontaktnät och satsar i stället på en dyr headhunter. Det lönar sig. De nya anställda är väldigt effektiva, men du låter fortfarande de gamla trotjänarna stanna kvar. Med duktigare grafiker, manusförfattare, producenter och kodare börjar dina spel förvandlas till listettor.

Spelen kan fortfarande bli ännu bättre. Genom att köpa stimulerande drycker kan du elda på dina anställda att jobba ännu mer effektivt, och på spelmässorna kan du locka ännu fler besökare med så kallade “booth babes” (lättklädda tjejer som flörtar med spelnördar). Med pengarna som blir över skickar du dina anställda på kurser så att ni kan få nya idéer till nästa smash hit.

Nu börjar det också bli dags att sponsra tv-program och sportbilar. Det går särskilt hem hos barnen och den kanske viktigaste målgruppen – unga vuxna. Säljet går bra. Spelen snittar på över en miljon sålda titlar, men kritikerna är fortfarande inte riktigt nöjda. Det är dags att plocka fram kniven och skära bort svålet från företaget. Ut med medelmåttorna och in med nya stjärnor. Och du gör det så gärna. Nu ska det maxas, och snart äter kritikerna ur dina händer. Får ditt spel höga betyg kan du göra uppföljare, och uppföljare säljer nästan alltid bra.

Ny spelkonsoler kliver in på marknaden och stjäl andelar från dem du utvecklar till. Det är dags att hoppa på nästa tåg, men licenserna är dyra. För att lyckas gäller det att hålla hårt i plånboken, och samtidigt elda på dina anställdas kreativitet. Och ja, det finns metoder för det men på bekostnad av dina anställdas energi. Lyckligtvis kan du hälla i dem ännu mer energidryck för att hålla dem hemifrån. Dem som sackar efter går alltid att byta ut mot någon mer talangfull.

Och så, till slut, har det gått tjugo år (ca 15 speltimmar) och spelet är slut. Varje spel du släpper säljer cirka 10-20 miljoner exemplar, beroende på hur strategisk du varit. Vad har vi lärt oss? Att gamla trotjänare är inget värda i det långa loppet, att halvnakna tjejer drar upp säljet och att det är bättre att dina anställda pumpas fulla av stimulerande preparat i stället för att låta dem gå hem.

Är “Game dev story” roligt? Ja, på gränsen till beroendeframkallande. Det är så roligt för att det lockar fram din girighet, din inre krösus Sork, och din vinnarskalle. För viktigast är ju att bli nummer ett, kosta vad det kosta vill.

Jag undrar hur det är att driva ett stort företag på riktigt?

JONAS L

Tags: game dev story, iphone, kairosoft, spelföretag

Förförd av tantsnusk

Hollywoodfruar, Mistrals dotter och Spelets härskare.

(Återanvänd bloggpost, 9 oktober 2010.) “Mistralen är en vild, het Medelhavsvind i södra Frankrike. Denna naturkraft har sin motsvarighet i Julien Mistral. Han är den vilde, själviske konstnären och geniet, målaren som älskar tre starka kvinnor ur tre generationer. (…) Handlingen rör sig från Manhattan till Rom i denna påkostade miniserie om heta passioner och flödande romantik, i medgång som i motgång…”

Det är tantsnusk. Tantsnusk i sin vildaste, hetaste urform. Åh, det doftar 1980-tal, Joan Collins, diamanter, stort lockigt hår, svarta sidenhandskar, spetsbodies, schackrutor, röda rosor, lamé och vita skinnsoffor. Det doftar svikna kvinnor som hämnas med finess, spjuveraktiga män och storartade släkthistorier. Den en gång bespottade genren håller med tiden på att få ett nostalgidrivet uppsving.

Det var Jan Myrdal som myntade begreppet tantsnusk 1983. “Det är motbjudande”, skrev han då om romantisk populärlitteratur för kvinnor. På den tiden var i och för sig nu uppburna kvinnliga författare som Kerstin Thorvall och Birgitta Stenberg också föraktade i finare kretsar, något som Stenberg bland annat berättade om i sitt Sommarprogram i år. I dag känns det heller inte konstigt att en gubbstofil som Jan Myrdal tyckte så. Tiderna har tack och lov förändrats och hans åsikter om tantsnusk är inte mer än en rolig anekdot.

Jag brukar hävda att det är korkat att döma ut hela genrer. Alla genrer har sina höjdpunkter och lågvattenmärken. Så klart handlar det också om smak. Det finns genrer som jag inte gillar alls och inom vilka jag inte kan uppskatta vad som är bra och dåligt. Tantsnuskgenren är en genre som det varit tacksamt att döma ut och håna, precis som andra genrer som omhuldats främst av flickor, unga kvinnor och arbetarklasskvinnor. Vi som nu tar tillbaka tantsnusket gör det också med en viss ironi. Men det är ironi blandad med äkta nostalgi och äkta förtjusning. Kanske är det till och med all ironi och minimalism som präglat se senaste 20 åren som skapat vår längtan tillbaka till det svulstiga, dramatiska och glamorösa tantsnusket?

Citatet ovan är från baksidestexten av DVD:n Mistrals dotter, som bygger på tantsnuskdrottningen Judith Krantz roman med samma namn från 1982. Judith Krantz är annars mest känd för sin första roman, Scruples, från 1978 och Jag tar Manhattan från 1986. Jag har velat läsa Scruples i flera år, men aldrig hittat den i något antikvariat trots att det där annars brukar krylla av gammalt tantsnusk. Jag tror det beror på att de som läst boken har den kvar. Den är för bra att ge bort. Jag skämtar inte. Orsaken till att jag vill läsa den är att jag tror att den är en av tantsnuskgenrens höjdpunkter.

En annan bok som jag har läst och tycker är bra är Jackie Collins klassiker Hollywoodfruar från 1983. Den inleds med ett citat av Gore Vidal: “Misslyckanden är förbjudna inom en radie av tre kilometer från Bevely Hills Hotel”. Boken handlar en hel den om yta, rädsla och misslyckanden, men den är faktiskt inte ytlig. Se dock upp för uppföljaren Hollywoodfruar – Den nya generationen (2001), som är förutsägbar och inte har någonting av det som gör orginalet så bra.

På söndag samlas jag och några av mina vänner för att avnjuta Mistrals dotter, Tracys hämnd och Spelets härskare på DVD. De två senare bygger förresten på böcker av en annan av tantsnuskgenrens giganter, Sidney Sheldon. Vi kommer inte att hinna se alla filmerna, för liksom de flesta andra tantsnuskberättelser som filmatiserats är de miniserier om cirka sex timmar vardera. I brist på en rik Hollywoodmake som betalar bjuder jag på 1980-talsinspirerade snacks i form av banana split, ost och oliver på tandpetare, grönsaksstavar med dip och ostbågar. Det kommer bli härligt att drömma sig bort till tantsnuskets sköna värld. Om du inte tror mig, läs och låt dig förföras av baksidestexten till Spelets härskare:

“Den kallhamrade miljardärskan Kate Blackwell blickar på ålderns höst tillbaka på sin släkthistoria som börjar bland diamantvaskarna i Kapstaden 1883. Här läggs grunden till vad som ska bli en av 1900-talets mäktigaste dynastier, präglad av starka familjeband. Men alla följer inte spelets regler och vänner kan snabbt bli fiender även inom klanen Blackwell. En berättelse som täcker fem generationer där svek, girighet, iskalla dubbelspel och mordiska intriger överskuggar societetens glamourösa fasad…”

STINA

Tags: Jackie Collins, Judith Krantz, Sidney Sheldon, Tantsnusk